Sitter i köket och sneglar ut genom fönstret. Tankarna strömmar genom mitt huvud. Jag har alltid lyssnat till min intution, varför gjorde jag inte det denna gång? Då hade jag inte varit med om allt detta och jag hade inte haft kramper i magen varje gång jag tänker.
Det är egentligen tur att det händer just mig, för jag vet hur stark jag är mentalt.
Någonting som oroar mig.. är dock om det kommer att övergå i dessa faser: Mad, sad and later on bad?

Vet inte vad jag ska göra, för jag förlorade just mitt enda hopp.
I should be so happy.