Så besviken...

Att tro att man har en vän som står en nära borde aldrig vara en felaktig känsla.
Trodde att du skulle ställa upp för mig och finnas där. Men tydligen har jag alltid varit en plåga, någon som bara finns där när man behöver den personen, Men som man aldrig behöver bry sig mer än så om.
Tack för att du ser allt som jag någonsin har gjort för dig.

Jag orkar inte mer.  
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback