Kommer jag någonsin att känna som jag en gång gjorde, veta att livet finns framför mig och att jag bara längtar efter att få se hur det blir?
Nu vet jag inte hur jag ska göra. Mycket säger att jag ska åka, mycket talar för att jag inte ska det.
Jag var helt säker alldeles nyss, nu är jag inte alls säker längre. Nu vet jag inte vad som händer eller vad jag håller på med. Jag får ny information hela tiden.
What goes around comes back around. hm aa kanske det? Jag menar att förlora sin andra halva var inte direkt enkelt, men sen att förlora sin andra halva igen, jo en annan halva som kom senare. Nej det har helt enkelt inte varit enkelt. Det tär på en och man vet inte längre om man kommer att kunna släppa in någon, man vet inte om det man gör är rätt eller fel.
Om jag blir kvar här, i jättetråkiga och uttjatade Sverige, så kommer jag att älta detta i hela mitt och inte veta om det jag gjorde var rätt eller fel. Jag kommer inte att må bra. Jag är trött på att vänta. Nu vill jag kunna göra någonting som jag vill. Men är det värt det?